Gråsvart

av Sven Folkesson

Onsdagen den 8:e januari såg ut att bli en vacker dag. Redan innan solens strålar letat sig över Hakarpsberget hade fåglarna krupit ur sina bon och hararna smugit sig in på Huskvarnas villatomter. Ett tidningsbud skyndade över Drottninggatan och huttrade bittert i den kalla vinterkölden. Istappar hängde långa och vackra i stuprännor och lyktstolpar.
    När natten övergick till morgon, i det vad många skulle kalla skymning, drog en ensam snöröjningstraktor fram längs Esplanaden och lyste upp gatorna med sina orange varningsljus. Längre bort bogserades en felparkerad bil med rutor täckta av frost bort mot okänt mål. Tidningsbudet pustade ut nu när halva arbetet var avklarat och bestämde sig för att köpa en kopp kaffe i Kiosken på Viktoriaplan.
    Johan iakttog det ensamma tidningsbudet och tog ytterligare en klunk hett the ur kaffekoppen. Han satt som han alltid gjort, helt för sig själv vid fönstret i sovrummet, och tittade ut över torget. Johan satt faktiskt där i sin rullstol nästan hela dagarna.
    Det fanns nämligen så mycket intressant och roligt att titta på här uppifrån, tyckte Johan. Han hade svårt att tänka sig en mer levande plats än Viktoriaplan. När Johan var liten och bodde med sina föräldrar – i en identisk lägenhet som den han bodde i nu fast i grannhuset – hade han trott att hela världen kretsade kring torget.
    Utanför hade en uteliggare kommit linkandes ut ur en trappuppgång och slagit sig till ro vid busshållsplatsen. Han andades tungt och ansträngt. Varje andetag verkade vara en kamp för att lyckas pressa ner lite luft i hans slitna lungor. Och efter varje andetag såg han lika lättad ut över att ha klarat det. Den stackars mannen hade gjort Johan påmind om att det också hände otrevliga saker vid Viktoriaplan. Eller rent ut sagt hemska. Men av allt Johan sett från sitt fönster, från trafikolyckor och bränder till slagsmål och knivmord, så var det inget som fick honom att må så illa som Gråsvart. Johan kunde ligga under täcket i sängen i timmar och skaka av rädsla bara han anade hans närvaro. Ofta grät han också. Men mest av allt vid sådana stunder längtade han efter sin mamma.
    Johan rös till men tog sitt förnuft tillfånga. Han visste ju att det inte var någon fara idag. På onsdagar var han säker, det var Johan helt övertygad om. Under alla de år han tittat ut över torget hade Gråsvart aldrig, aldrig synts till på en onsdag. Idag var han alltså säker.
    Mikrovågsugnen pep ilsket tre gånger och förblev sedan tyst. Johan sköt sig fram i rullstolen till köket och tog fram den osande pizzan och lade den på en papperstallrik. Sedan tog han sig snabbt tillbaka till fönstret och fortsatte sina studier.
    Johan kunde inte riktigt minnas när Gråsvart dök upp för första gången, men han visste att han sedan den dagen fruktat denne hemske främling mer än något annat här på jorden. Han kunde inte heller säga varför, bara konstatera att så var det. Johan visste också att det var Gråsvart som dödat hans föräldrar, det tvivlade han inte på längre.
    Det hade inträffat en regnig dag i maj, för så många år sedan att Johan hade tappat räkningen. Poliserna som kom upp till Johan för att meddela hans föräldrars bortfall hade påstått att det var en hissolycka. Att hissvajern gått av och att säkerhetssystemen av en ren slump varit ur funktion. Och att det inte var någon trevlig syn. Just så sa de: att det inte var någon trevlig syn. Johan förstod inte riktigt vad de menade. Att se sina döda föräldrar är väl aldrig någon trevlig syn? Men vad han och inte poliserna visste var att det inte rörde sig om en olycka.
    Johans största intresse på den tiden, förutom att studera livet och människorna på Viktoriaplan, var faktiskt hissar. Han hade massvis med böcker i ämnet, han hade ritningar över hissar och fotoalbum. Han hade till och med ett styrsystem till hissmodellen som fanns i Eiffeltornet. Och han visste att det bara inte kunde ske en olycka som den hans föräldrar hade drabbats av utan att någon haft ett finger med i spelet. Det måste ha varit Gråsvart.
    Johan tyckte livet var sällsamt roande. Han tyckte om att läsa böcker (helst av allt böcker om hissar förstås), se på TV, lägga patiens och dricka the. Mest av allt tyckte han om att föra loggbok över händelserna på Viktoriaplan. Johan hade hyllmetrar med böcker som han antecknat i – sida upp och sida ner – om människor, bussar, hundar, bilar, poliser, gamla tanter, kiosken, alkoholister, tokar, brevbärare och allt annat man kan tänka sig. Och så Gråsvart förstås. Johan försökte att inte tänka på honom – nu när det var onsdag och allt – men kunde inte låta bli. Det fanns anteckningar om Gråsvart på varje sida, säkert. Den skrämmande mannen var liksom Viktoriaplan centrum i Johans liv. Johan mindes inte första gången han såg honom, men visste att han sedan dess inte skulle glömma honom. Aldrig. Än en gång fick Johan kalla kårar där han satt vid sitt stora fönster och bevittnade människorna som började vakna till liv nedanför hans fönster där på översta våningen i det gula huset vid Viktoriaplan. Han gäspade och smuttade på sitt the.




När Johan rullade in i sitt sovrum visste han inte att det var för sista gången han gjorde det. Han sköt upp dörren och tittade in i det som vanligt lummiga rummet, med gardinerna fördragna och lampan som endast spred ett svagt, svagt ljus. Mitt emot honom såg han sig själv i spegeln när han drog sig och rullstolen över tröskeln och in på sovrummets gröna heltäckningsmatta. Johan skulle egentligen bara leta efter en penna att skriva med eftersom den förra tagit slut på bläck, men när han såg röran på sängen bestämde han sig för att städa upp lite.
   Det tog mer tid än han hade trott. När han slutligen lade upp den sista boken på hyllan ovanför sängen klättrade han tillbaka ner i rullstolen och tittade sig själv återigen i spegeln. Han frös till is. Han visste att han stängt dörren. Nu var den öppen. Men det var inte det som fick honom att bli förlamad av rädsla. Det var Gråsvart. Han stod i dörröppningen.
   Johan hade alltid föreställt sig att han genast skulle falla död till marken om Gråsvart skulle komma till honom i hans lägenhet. Det gjorde han inte, men det var inte långt därifrån. Johan blundade en kort sekund, lät mörkret omsluta hans sinne och tänkte på hans mamma och pappa. När han tittade i spegeln igen var Gråsvart borta. Men Johan visste, han kände, att den ondes själ var kvar, att han fanns någonstans i Johans lilla lägenhet. Panikartat sköt han sig ut ur sovrummet, in i vardagsrummet. När han kom ut på det hala pakettgolvet hade han en sådan kraft att rullstolen gled och snurrade rakt in i det stora fönster där Johan alltid satt och begrundade livet vid Viktoriaplan. Han slog i huvudet i rutan och ramlade ner på golvet. Fönstret vibrerade i protest och Johan gav upp ett förtvivlat stön när hans stol rullade iväg i riktning mot hallen. Med svetten rinnandes i pannan kröp han efter sin rullstol och sin enda räddning: dörren ut till friheten.




Senaste gången Johan var utanför sin lägenhet var när hans båda föräldrar skulle begravas. Det var länge sedan. Så länge sedan att Johan inte kände igen sig när han rullade ut på de hala plattorna. Till höger gick trappan ner, åtta våningar slingrade den sig innan den nådde marknivån. Och så ytterligare några meter ner till källaren. Johan mådde illa vid tanken på hur långt ner det var. Om Gråsvart hann ut innan Johan han in i hissen – och puttade ner honom nerför trappan – skulle han vara död innan han nådde nästa våning. Pling, sade hissen och dörrarna öppnades.
    Johan vågade inte se sig själv i spegeln när han åkte i hissen. Han kände lukten av bromsoljan, av knapparna som väntade på att bli tryckta på och av styrsystemet som bestämde vart hissen skulle stanna. Plötsligt förstod Johan att allt hopp var ute. Gråsvart skulle vänta på honom vid gatuplanet och slå klorna i honom. Han skulle dra ut honom i gränden och dricka hans blod, precis som han gjort på så många andra, så många gånger förut. Och alla gånger bokförda i Johans böcker. Han tryckte helt impulsivt på nödstoppknappen. Hissen krängde till och stannade med ett dovt knak. I huvudet på Johan flög de desperata tankarna som elektriska impulser; fram och tillbaka, fram och tillbaka. Han kunde stanna hissen på, låt säga tredje våningen, men hur skulle han sedan kunna undfly Gråsvarts vrede i trapphuset? Nej, det gick inte. Och det skulle inte heller tjäna något till att ropa på hjälp eller ringa på hos någon granne. Antagligen skulle denne tro att han var tokig och stänga dörren framför näsan på honom. I annat fall skulle han bli insläpps och Gråsvart döda dem allesammans. Han var alltså ensam. Ensam och rädd. Nej, det sista strök han i huvudet och lade till. Stark. Han var stark. Han övertalade sig själv att han var stark. Kämpade mot paniken och tvingade sig själv att minnas allt han skrivit om Gråsvart i sina böcker. Gråsvart var ensam. Han var farlig, men på samma gång svag.
    Johan mindes en av de gånger då Gråsvart stått och stirrat upp mot hans lägenhet i timmar, som paralyserad. Denna gång, precis som alla andra, hade Johan legat på golvet med en filt över sig och skakat och gråtit. Den mörka och fruktansvärt plågsamma rädslan hade tagit kontrollen över honom helt och hållet. Men så plötsligt hade Gråsvarts grepp om honom släppt, inte stegvis som annars utan helt tvärt. Han stapplade fram till fönstret och tittade ut. Johan hade sett att det blivit morgon och att solens varma ljus med nöd och näppe trängt igenom nattens mörker. Och då hörde han skriket. Ett fruktansvärt, hjärtskärande skrik som skar genom stadens morgontrötta tystnad. Han visste utan att kunna förklara hur han visste det att det var Gråsvart som skrek. Och att det var ett skrik på hjälp. Ett förlamande dödsskri som fick Johan att förstå att Gråsvart denna morgon hade varit nära att dö. Långt senare förstod han varför.
    Hissvajern knakade plötsligt till och Johan vaknade ur sina drömmar med ett tyst skrik. Med ens förstod han att han måste göra något. Och med samma visste han vad. Han tog upp sin speciella nyckel som han alltid hade i fickan och stack in den i låset. Sedan tryckte han på knappen "K" och kände med viss tillfredsställelse att hissen började röra på sig nedåt.




När Johan rullade ut ur hissen och in i den kalla korridoren blev han skrämd av hur mörkt det var. Källaren var höljd i ett kompakt och ogenomträngligt mörker och Johan började omedelbart tveka. Det kanske inte var rätt att ta sig ner hit. Han kanske borde vända om nu innan han åkte vilse. Men han tog tag i sin rädsla och tvingade den till underkastelse. Medvetet sköt han sig framåt längs de tysta och öde korridorerna. Johan slängde korta blickar åt sidorna, såg övergivna förrådsutrymmen och stängda och låsta ståldörrar. När han slutligen nådde fram till det som han förmodade vara det gemensamma cykelförrådet kunde det inte vara långt kvar, trodde han. Johan stannade upp och letade febrilt i minnet. Han hade varit liten; kanske tre, fyra år. Hans mormor hade bott i just det här huset och han hade ofta kört omkring nere i källarkorridorerna. Det var före hans föräldrar dött, det var innan han fått en egen lägenhet och, Johan såg sig omkring, innan Gråsvart hade kastat sin svarta skugga över hans liv.
    Johan bestämde sig för att det måste vara den vänstra gången, men han hann bara ta ett krafttag innan han med all kraft bromsade upp rullstolen och kippade efter andan. Han hade hört steg i korridoren framför honom, det var han säker på. Snabbt vände han rullstolen och sköt sig tillbaka samma väg han kommit.
    "Vem där?" Rösten ekade mellan källarens väggar.
    Johan stelnade till och väntade. Hjärtat bultade med en oerhörd kraft och han var rädd att tinningarna skulle sprängas. Frågan upprepades och nu kunde Johan till sin lättnad höra att det var en ung kvinnoröst. Han pustade ut och vände tillbaka. Väl inne i cykelförrådet såg han en gestalt stå och lysa med en glappande ficklampa. Mycket riktigt var det en kvinna, och även fast Johan inte visste hur gammal han själv var kunde han gissa att de var i ungefär samma ålder. Om hon inte var lite yngre. Kvinnan lyste på Johan som presenterade sig. Han såg att hon var klädd i ett blåställ och blev informerad om att hon var hissreparatör. Hon gick närmare och tog Johan i hand. Efteråt följde en pinsam tystnad då han generat tittade ner i marken och nervöst kliade sig på ena armbågen.
    Johan var inte van vid människor. Förutom hembiträdet som kom och hälsade på varje vecka för att städa och handla träffade han aldrig någon. Visserligen såg han mycket människor, på TV men framförallt genom sitt fönster, men han behövde aldrig stå öga mot öga mot någon. Johan kände att det var mycket obehagligt och önskade sig tillbaka till lägenheten.
    Gråsvart hade han glömt för en kort stund och det skrapande ljud Johan plötsligt hörde från någonstans bakom honom fick honom att nästan svimma av skräck. Som av en oförklarlig reflex lade han armarna om hissreparatörens midja. Hon tog förvånat ett steg bakåt och Johan gled ur rullstolen. Denna rullade sakta ut i mörkret. Ficklampan gled ur kvinnans hand och föll med ett krasch i betonggolvet och slocknade. Det blev tyst och mycket, mycket mörkt.
    Johan snyftade och höll krampaktigt fast vid den unga kvinnan. Hon var hans enda räddning, utan henne skulle han aldrig komma levande från detta hus. Han försökte få henne att förstå att han var tvungen att ha sin rullstol, men hans ord förvrängdes i hans hals av gråten och hans snyftningar var allt som hördes. Tårarna rann nerför Johans kinder. Återigen försökte han få något sagt, och nu lyckades han bättre. Men till sin förvåning stod kvinna bara kvar, som förstenad. Han torkade sina blodssprängda ögon mot kvinnans arbetskläder och kisade upp mot henne. Johan såg hur hon stirrade ut i tomheten, ut i mörkret som omgav dem båda. Hon verkade kämpa för att kontrollera sig själv, hennes käkar var sammanbitna och hennes kindmuskler vibrerade av ansträngning. En tår rann ner för hennes ansikte och föll på Johans läpp. Till sin stora förvåning smakade det blod. Han skakade på huvudet som för att väcka sig själv till liv och tittade sedan upp mot hissreparatören igen. Hon vaggade nu sitt huvud fram och tillbaka och tårar av blod föll från hennes haka och kinder ner på Johan som förstod att något var galet. Han släppte taget om kvinnan men märkte att han ändå hängde kvar. Hon höll honom fast. Plötsligt blev hon stilla och lugn. Kvinnan lyckades tydligen få kontrollen över sig själv och tittade ner på Johan. Hennes sorgsna ögon var dock kalla och beslutsamma. När hon öppnade munnen för att tala blottade hon sina vita huggtänder. Johan svimmade med en sista tanke i huvudet: Gråsvart var inte ensam.